| |
|
|
Sverige ett paradis för pirater
Vi svenskar är världsledande i IT-utvecklingen, men dessvärre även på att via internet begå intrång i upphovsmännens rättigheter. Det har till stor del gjorts möjligt genom den svenska regeringens långsamma och ogenomtänkta hantering av upphovsrätten. En inställning som regeringen tyvärr verkar hålla fast vid nu när en ny, modern upphovsrättslagstiftning ska införas inom hela Europeiska unionen.
Plagiering av texter, musik och bilder har alltid varit ett problem för upphovsmännen, men den senaste tidens utveckling av datorer och internet har fullkomligt ändrat förutsättningarna. För att anpassa skyddet av upphovsrätten till den nya tekniken har EU tagit fram ett direktiv (2001/29/EG), även kallat Infosoc-direktivet, som alla medlemsstater måste införa i sina nationella lagstiftningar. Sverige har lagt fram ett första förslag till uppdaterad svensk upphovsrättslag utifrån Infosoc-direktivet. Dessvärre ser det ut som att Sverige kommer att misslyckas med att uppfylla alla skyldigheter, då regeringen i sitt förslag valt att avstå från att på ett korrekt sätt införa den mycket viktiga artikel 8 i direktivet.
ENLIGT DENNA ARTIKEL ska en rättighetshavare kunna begära att en internetleverantör, exempelvis Telia eller Bredbandsbolaget, vidtar åtgärder när deras tjänster utnyttjas för upphovsrättsintrång. Att detta sker är naturligtvis de svenska internetleverantörerna mycket väl medvetna om. En ledande svensk internetleverantör uppskattar att åtminstone 80 procent av bredbandskapaciteten används till spridning av film, datorspel och musik.
Det är därför mycket anmärkningsvärt att Sverige avstår från att införa de regler som skulle lägga ett tydligt ansvar på de internetleverantörer som accepterar att deras tjänster utnyttjas för brott. Det är rimligt att internetleverantörerna som tjänar på internettrafiken tar sitt ansvar för hur den hanteras. Att fördela en del av ansvaret på leverantörerna är samhällsekonomiskt riktigt och mest effektivt, då de enklast och billigast kan åstadkomma en förändring. Det finns redan i dag beprövad och billig teknik som enkelt gör det möjligt för internetleverantörerna att stoppa den illegala fildelningen. Utan en klar lagstiftning och ansvarsfördelning har dock många internetleverantörer valt att avstå från att agera.
FÖR BARA NÅGRA ÅR sedan såldes piratkopior av undermålig kvalitet på marknader. Numera har vi ett internet som är sprängfyllt med tekniskt goda men olagliga kopior, som alla med rymligt samvete och tillgång till internet snabbt kan ladda ner. Den exakta omfattningen av nedladdningen från internet har hittills varit okänd.
På uppdrag av Sveriges videodistributörers förening har det oberoende analysföretaget Mediavision under våren 2004 frågat 8.000 svenskar om hur vanligt det är. Undersökningen ger en tydlig bild. Nära 2,2 miljoner svenskar (individer 15-74 år) har tillgång till bredband i hemmet och därmed möjlighet att ladda ned film från internet. Av dessa laddar knappt en halv miljon individer i genomsnitt ned tre filmer per månad, vilket blir drygt 15 miljoner filmkopior på ett år.
Om inte motåtgärder sätts in kommer siffran dessutom att öka kraftigt på några års sikt, eftersom nedladdning är en generationsfråga. Hela 45 procent inom ålderskategorin 15-25 år med tillgång till bredband uppger att de laddar ned långfilm. Det kan jämföras med 10 procent av 46-55-åringarna.
Dessutom har vi en snabb ökning av antalet hushåll med bredband och överföringshastigheterna blir allt bättre.
Aktörer inom branschen får ofta höra att den olagliga fildelningen och nedladdningen inte spelar någon roll, eftersom den bara drabbar något rikt internationellt film- eller spelbolag som ändå inget märker. Inget kan vara mer felaktigt när det gäller produktion av film och datorspel i Sverige. Svensk filmproduktion är en bransch utan marginaler, som utöver de eventuella kommersiella intäkterna är i stort behov av statligt stöd. Även de svenska producenterna av datorspel arbetar med extremt små marginaler. Dessa branscher måste få betalt för sitt arbete för att kunna överleva.
DET VIKTIGASTE ÄR dock att uppmärksamma de ekonomiska och konstnärliga förlusterna för människorna bakom filmen och datorspelet. Bakom varje produktion finns en rad personer som har lagt ned hjärta och kraft på att skapa något som många vill se eller uppleva. Självklart ska dessa grupper få betalt för sitt arbete.
Upphovsrätten skyddar dock många fler än upphovsmännen. Varenda krona i intäkt är mycket värd för landets biografer, uthyrare och återförsäljare av datorspel och video. Få av dem som har tittat på ett nedladdat exemplar av en film kommer vid ett senare tillfälle att betala för att se den en gång till på bio eller video.
Enbart nedladdningen av film i Sverige, enligt den nämnda undersökningen, motsvarar ett butiksvärde på omkring 2,5 miljarder kronor bara för år 2004. Då 25 procent av beloppet skulle ha utgjorts av moms, innebär det att det potentiella värdet på de uteblivna momsintäkterna är cirka 500 miljoner kronor. Utöver förlorade momsintäkter går samhället miste om en mängd arbetstillfällen och tillkommande skatter och arbetsgivaravgifter.
Den negativa utvecklingen för svenska rättighetshavare har pågått i flera år. Tyvärr hänger ansvariga departement inte med, vilket understryks av regeringens kraftlösa förslag till genomförande av artikel 8 i Infosoc-direktivet. Med stöd av artikeln finns möjligheten för en rättighetshavare att efter domstolsprövning begära ut uppgifter av en internetleverantör om vem som begår upphovsrättsintrång via leverantörens tjänst.
Det borde vara en självklarhet att den som är utsatt för ett brott har möjlighet att få uppgifter om vem som har begått brottet. För rättighetshavare i Danmark är detta fullt möjligt, men i Sverige finns det inga planer på att införa något liknande - trots att Sverige har betydligt allvarligare problem med illegal spridning på internet än Danmark.
Vidare fastställer samma artikel 8 att en rättighetshavare, efter domstolsprövning, ska kunna begära att en internetleverantör vid vite stoppar en person från att fortsätta begå upphovsrättsintrång genom leverantörens internettjänst. Genom en mycket kreativ tolkning av nuvarande lag hävdar regeringens utredare att den nuvarande lagstiftningen är fullt tillräcklig. Flera remissinstanser och juridiska experter hävdar motsatsen, men regeringen står enligt uppgift från justitiedepartementet fast vid sin uppfattning. I stället för tydliga och klara lagar får Sverige ett regelverk där inte ens de sakkunniga på området är överens om vad som gäller.
ALTERNATIVET TILL att ställa krav på internetleverantören är att polisen utreder brotten. Att ställa ens en bråkdel av dem som begår denna typ av brott inför rätta skulle dock skapa helt orimliga belastningar på rättsväsendet. Inte heller rättsväsendet kan alltid begära ut uppgifter från internetleverantörerna. Att olovligen sprida skyddat material över internet betraktas i Sverige vanligtvis som ett så lindrigt brott att polisen inte får begära ut uppgifter om abonnenternas identitet och därmed inte kan utreda brottet.
Sammanfattningsvis har vi ett oerhört vanligt brott som drabbar allt fler personer och företag. Det saknas både polisiära och civilrättsliga möjligheter att möta brottet. Den svenska regeringen, som i internationella sammanhang agerar som en varm anhängare av upphovsrätten, lämnar i realiteten och i praktiken sitt tysta medgivande till piratkopiering. Detta är dubbelmoral och ett svek mot dem som arbetar inom de svenska film- och datorspelbranscherna.
Genomförandet av Infosocdirektivet skulle ha varit avklarat i slutet av 2002. Sverige kommer knappast att ha en ny lagstiftning på plats före mitten av 2005, två och ett halvt år efter tidtabellen. Våra nordiska grannar har sedan länge sin lagstiftning på plats. I Europas övriga länder är piratkopiering en prioriterad fråga. Införandet av Infosocdirektivets artikel 8 har allmänt ansetts vara en av de viktigaste åtgärderna för att stävja en galopperande negativ utveckling.
Infosocdirektivet är tänkt att skapa en harmoniserad lagstiftning inom EU. Denna aspekt är inte minst viktig på ett område som internetrelaterad piratkopiering, som till sin natur är gränslös.
OM RÄTTSVÄSENDET INTE har de resurser som krävs för att utreda och lagföra upphovsrättsintrång, måste lagstiftningen erbjuda upphovsmän och övriga rättighetshavare andra medel för att skydda sig. Därför är ett effektivt genomförande av Infosoc-direktivets artikel 8 så viktigt. Det finns inte längre tid att vänta. En hel generation datoranvändare håller på att lära sig att internet innebär gratis och oreglerad tillgång till film, spel och musik. Att vända trenden är fortfarande möjligt, men inte länge till.
Om frågan inte tas på allvar kan vi vara övertygade om att debatten om upphovsrätten kommer att vara delvis överspelad om några år. Antingen införs tillräckligt skydd för de svenska rättighetshavarna eller så finns det inget kvar att skydda.
JAN BERNHARDSSON, ordförande Sveriges biografägareförbund; TOMAS BOLME, ordförande Teaterförbundet; JOHN BRATTMYHR, vd Folkets hus och parker; ERIC BROBERG, ordförande Sveriges filmuthyrareförening; MATS CANEMAN, ansvarig för upphovsrättsfrågor Sveriges videodistributörers förening; ÅSE KLEVELAND, vd Svenska filminstitutet; PETER LEVIN, styrelseledamot Interactive Software Federation of Europe; ANDERS NILSSON, regissör och manusförfattare till "Noll tolerans", "Livvakterna" och "Den tredje vågen"; CHRISTINA OLOFSON, styrelseledamot Sveriges regissörer; ANITA OXBURGH, ordförande Föreningen Sveriges filmproducenter; ANDREAS POIKE, vd Association of Swedish Game Developers; HENRIK PONTÉN, jurist Svenska antipiratbyrån; STEFAN SAUK, skådespelare; KJELL SUNDVALL, regissör till "Jägarna", "Grabben i graven bredvid" och "Hotet"; MARIA TJÄRNLUND, vd Sveriges branschförening Multimedia, Dator och tv-spel; MIKAEL WALLÉN, ordförande Sveriges tv-producenter
Debattinlägget publicerades den 26 augusti 2004. |
|
|
|
|
